En novell
Här är en novell jag skrev för inte så länge sen, den belönades med ett pris på min skola.
Jag minns varje sekund från den skolavslutnigen, vi sa till alla från vår klass att det var vi nu och inget kunde komma i mellan oss nu.
Den sommaren handlade bara om oss, dig och mig intget kunde komma imellan oss... Jag fick frågan varje dag från mina så kallade tjejkompisar "Varför vill en av klassens sötaste killar vara tillsammans med fula Mia?" Jag kunde ignorera det med hjälp av dig, du gav mig en styrka, en styrka som inte fanns någon annanstans.
Den 8 September fanns du inte här för mig längre. Jag förstod aldrig allvaret med att du hade det jobbigt och ville att jag skulle hjälpa dig, men jag trodde det var ett skämt. Jag trodde det var ett skämt för jag vågad inte se allvaret med att du inte orkade längre, jag ville att du skulle orka, jag ville att det skulle vara vi.
Det fanns så mycket jag ville göra med dig. Det fanns så mycket som jag ville säga, men det var försent. Dagarna gick vidare jag satt inne på mitt rum pratade inte med någon, jag satt bara där och lät tårarna rinna. Jag ville inte leva mitt liv utan dig, vi sa ju att det alltid skulle vara vi, så ska det vara också tycker jag...
Vi sa att det alltid var du och jag för alltid men så var det visst inte, för nu står jag här med tomma händer och vet inte vart jag ska ta vägen för saknaden efter dig är allt för stor.
- Jag själv heter Mia och har precis fyllt 15 år, min pojkvän gav sig av till himlen för ungefär 2 månader sen
Allt började så hära iallafall. Det var sista dagen i 8:an vi skulle precis gå till skolaavslutningen. Vi bodde grannar. Jag gick utanför min dörr. Hör någon ropa mitt namn, kollar åt höger sen vänster, ser ingen sen så tittar jag precis framför mig och där stog du. Du sa de tre orden som skulle göra vilken tjej som helst lycklig. Att höra de tre orden från dig är helt otroligt, jag har gillat dig sen tredje klass, de tre orden var "Jag älskar dig!". Jag minns den kvällen, den va den underbaraste i mitt liv.
Den sommaren handlade bara om oss, dig och mig intget kunde komma imellan oss... Jag fick frågan varje dag från mina så kallade tjejkompisar "Varför vill en av klassens sötaste killar vara tillsammans med fula Mia?" Jag kunde ignorera det med hjälp av dig, du gav mig en styrka, en styrka som inte fanns någon annanstans.
Den dagen du sa till mig att du inte orkade med ditt liv skrattade jag och sa "men det gör du visste". Jag var så oförstående med allvaret med att du inte orkade leva längre. Jag lyssnade inte på dig så jag bytte bara ämne. Den 7 september sa du det till mig igen och jag svarade med att ignorera det.
Den 8 September fanns du inte här för mig längre. Jag förstod aldrig allvaret med att du hade det jobbigt och ville att jag skulle hjälpa dig, men jag trodde det var ett skämt. Jag trodde det var ett skämt för jag vågad inte se allvaret med att du inte orkade längre, jag ville att du skulle orka, jag ville att det skulle vara vi.
Det fanns så mycket jag ville göra med dig. Det fanns så mycket som jag ville säga, men det var försent. Dagarna gick vidare jag satt inne på mitt rum pratade inte med någon, jag satt bara där och lät tårarna rinna. Jag ville inte leva mitt liv utan dig, vi sa ju att det alltid skulle vara vi, så ska det vara också tycker jag...
En morgon kom min mamma in på mitt rum och sa att jag hade besök, det var dina bästa vänner Sanny och Anton som hade kommit. De hälsade på mig för att de skulle få mig på bättre humör efter din död. De berättade att poliserna hade gjort en utredning om hur du dog, och de hade kommit fram till att din pappa hade slagit ihjäl dig med sitt bälte.
Nästa dag bestämmd jag, Sanny och Anton att det var dags att gå tillbaka till skolan. Nästa dag gick vi till skolan vi tre precis som vi hade bestämmt, vi gick förbi ditt hus, det var svårt för jag hade inte sett något från dig sen din död. När vi kom till skolan alla tre kändes det som om att alla kollade på mig, som om att det var mitt fel att du inte fanns här längre.
I klassrummet viskade, fnissade och pekade alla tjejer på mig, på mig där jag satt som svagast brevid din plats, brevid dina gamla skolgrejer. Allt blev för jobbigt skolan, fritiden allt, jag ville vara hos dig nu där jag kände mig trygg, där jag kände mig speciell, där jag betydde allt för någon. Jag ville vara hos dig nu, mer än någonsin.
Nu så finns du inte här längre jag ska försöka gå vidare men det kommer bli svårt men jag kommer nog få lite hjälp av Sanny och Anton. Jag kommer ALDRIG glömma dig. Jag kommer ALLTID älska dig... Snart är det vi två igen. Väntar du på mig i himlen ?? Hoppas du gör det för om några år kommer jag upp när jag levt klart mitt liv. Då kommer det alltid vara vi två, vi kommer gå hand i hand för alltid.
Någon som dig kommer jag aldrig hitta men jag ska försöka så gått jag kan. Vi ses i himlen en dag, jag älskar dig! En ängel sändes till mig och det var du
Vad tycker ni ??
inga hästar men det är väl okej ?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Grym :D
Postat av: Simon
DEN ÄR GRYM MAJA FORTSÄTT SÅ ! ♥
Trackback
